Ålstens

Västerleds Trädgårdsstadsförening

Historik

Engelska radhusen, Alviksvägen

Trädgårdsstaden, villastaden och tomträtten är begrepp som är nära knutna till bebyggelsen i Västerled. Idéerna började förverkligas när Kungsholmen blev för trång och Brommalandet skulle bebyggas på 1910-och 1920-talen. Men tankegångarna är äldre än så.

Villastaden
Först och främst är det ju villorna som dominerar den nya bebyggelse, som började ta form i Bromma i början av 1900-talet. Själva ordet »villa« hade från början en ståtlig klang, som gick tillbaka på romarnas namn på sina lantliga bostäder. Traditionen fördes vidare via medeltidens ofta storslagna sommarbostäder för adelsmän och annat fint folk, över renässansens praktanläggningar, sådana som vi ännu kan se dem förverkligade till exempel i Palladios praktvillor i Norditalien.

En »villa« har genom århundradena förbundits med de högre ståndens behov av omväxlande boendeformer. Under 1800-talet förknippades villan främst med sommarboende. Engelsmännen byggde sina country houses, tyskarna sina Schweizervillen och i Stockholms skärgård tillkom de stora »grosshandlarvillorna« med sitt rika överdåd av snickarglädje och stora utrymmen på vidsträckta tomter.

Men nu, i början av 1900-talet, gällde det en villaform som inte i första hand vände sig till de högre stånden eller de besuttna. En stillsam början hade tagits i slutet av 1800-talet, då Stockholms befolkning nästan hade fyrdubblats under ett sekel: från ca 75.000 vid seklets början till ca 300.000 vid 1800-talets slut. Utflyttningen från malmarna hade långsamt kommit igång, men det var fortfarande framsynta, radikala och ekonomiskt oberoende familjer som hade flytta ut till områden som Djursholm eller Saltsjöbaden. Det nya var också att de flyttade inte bara för att sommarbo där, utan för att bosätta sig permanent, inspirerade av nya idéer om betydelsen av frisk luft, friluftsliv och enkla, sunda levnadsvanor.

Bromma kom så att säga i de nya tankebanornas eftertåg. I mars 1914 kan vi läsa följande rader i ett reportage i VeckoJournalen:

»Äppelvikens och Alvikens trädgårdsstad – som den heter efter de forna lantegendomarna – är belägen ett par kilometer utanför Tranebergsbro, således västerut från Huvudstaden. Egendomarna inköptes 1908 för en summa av kronor 1.270.000, motsvarande nära 15 öre per kvadratfot, det högsta pris som staden hittills betalat för detta slag av lantegendomar  … Byggnadsmarken upplåtes mot tomträtt, dvs för en viss tid, i regel 60 år, och mot årlig avgäld … För närvarande äro ett 40-tal egnahem färdiga eller under uppförande …

En villa om fyra rum och kök med bättre utrymmen, tvättstuga, värmeledning etc byggdes för 10.000 kronor, motsvarande en årsavgift på 750–800 kronor. Mindre stugor byggas på ett annat av stadens Brommaområden. Tre rum och kök, något enklare inredda, för 6.800 kronor, motsvarande 500–550 kronors årsutgift.«

Av detta kan vi förstå att det inte rör sig om villor i lyxklass (även om penningvärdets förändringar tas med i bilden), utan om enkla, rejäla enfamiljshus, som tack vare tomträtten inte behövde kosta en förmögenhet.

Paradoxala motiv
Journalisten Per Andersson har utvecklat en intressant tanke i en essä med titeln »Brommamysteriet«, publicerad i pockettidskriften .doc nr 14 (2002). I ett avsnitt om villastadens expansion pekar han på den ideologiska paradox som drev fram villastadens expansionen med vitt skilda motiv. I Bromma, liksom i Enskede, kunde två så olika behov som medelklassens längtan efter ljus, frisk luft och pittoreska miljöer förenas med arbetarklassens förtvivlade önskan efter utrymme och tak över huvudet. Staden var överbefolkad och i arbetarfamiljerna trängdes i ett rum och kök, i kåkar och skjul. I Bromma och Enskede kunde båda drömmarna realiseras. Från två håll, så att säga.

Sett ur den socialdemokratiska kommunledningen vinkel, var det just blandningen av dessa motiv som var den sociala poängen. Drivande ideologer bakom utbyggnaden var borgmästaren Lindhagen, stadsingenjören Ygberg och stadsarkitekten Per Hallman. Herman Ygberg ville aktivt bekämpa det så kallade kategoriboendet. Med nya styrmedel ville han blanda befolkning från olika socialgrupper. Han argumenterar åt vänster …

» … fördelen är att icke vissa delar av staden bestämmas för en publik och andra delar för en annan. Här blandas bostäder för de bättre situerade med dem för de mindre bemedlade, hantverkarna kommer närmare sina kunder, beröringen mellan de olika samhällslagren blir större och många tillfällen ges för de lyckligare lottade att utjämna svalget mellan sig och dem som hava svårt att draga sig fram.«

… och åt höger:

» … arbetaren kan sysselsätta sig med att själv reparera sin stuga eller arbeta i sin lilla täppa. Vill han läsa böra mera ostört kunna få göra det, då barnen lättare komma att vistas ute, när de så till sägandes bo på landet. Skulle även barnen vara inne, komma de mindre att störa honom då ju bostaden är fördelad i två våningar. Vad barnen beträffar torde det vara ostridigt, att de bliva både friskare och starkare, om de såsom här hava tillfälle att vistas så mycket ute i det fria. … Bland annat torde de få lära sig att ej förstöra inredningen i byggnaden, då reparationerna åligger fadern. Uti hyreskasernerna i Stockholm, där reparationerna åligger hyresvärden, torde hyresgästerna och deras barn ofta nog icke vara så särdeles rädda om inredningen. Allt detta sammanlagt kommer med säkerhet att verka därhän att arbetaren får kärlek till hemmet och sålunda även till fosterlandet.«

Trädgårdsstaden
Med förebilder från England och Tyskland, kom i början av 1900-talet nya idéer för stadsplanering, så kallade »trädgårdsstäder«. Begreppet är en direktöversättning av engelskans Garden City. Samhällsreformatorn Ebenezer Howard bildade vid sekelskiftet 1900 »The Garden City Association«. De köpte mark i Londons utkanter och byggde en experimentstad, Letchworth. Invånarna ägde sin Garden City gemensamt  och var och en fick disponera sin tomt med tomträtt. Howard ville förändra samhället med stadsplaneringen som verktyg. Till Letchworth sökte sig konstnärer, idealister och intellektuella, men den väckte inte någon större entusiasm hos medelklassen. Experimentet fick aldrig något folklig fäste. Däremot banade Letchworth vägen för Hampstead, som i sin tur blev en viktig förebild för det nya seklets stadsplanering.

En annan inspiratör var den österrikiske arkitekten Camillo Sitte. Han vände sig mot den moderna stenstadens enformighet och förfulning och pekade i stället på det medeltida gaturummets betydelse för invånarnas upplevelse av trivsel och samhörighet. Trädgårdsstaden i Bromma hänger samman med båda dessa idéer.

I stället för att som i den »urbana« staden låta hus och gator skilja kvarter från kvarter i räta vinklar, lät man de nyanlagda gatorna och vägarna slingra sig fram och följa den naturliga topografin. Tomter och trädgårdar skapade omväxlande och organiska miljöer. Lägre friliggande villor samspelade med högre radhuslängor – som till exempel de »engelska« radhusen vid Alléparken. Nästa inga Brommavillor är exakt lika, men alla bär fram en gemensam idé, som ett tema med variationer.

Tomträtten
I snabb takt förvärvade staden stora landområden utanför tullarna. Knappt fyra år tog det att köpa upp merparten av Brännkyrka och Bromma  socknar. En förutsättning för trädgårdsstadens snabba expansion var att tomtmarken inte privatiserades, utan uppläts som tomträtter.

När Stockholms stad hade förvärvat de södra och västra ytterområdena, bildades Lantegendomsnämnden 1908. Den fick som uppgift att exploatera de nya områdena, med Carl Lindhagen som ordförande. Samma år införde riksdagen tomträttslagen. Tomträtten var en ny form av nyttjanderätt som ersatte det gamla begreppet «ofri tomt« och syftade till att underlätta tillkomsten av egnahemsbyggen.

Ideologiskt hämtades idén från de så kallade »georgisterna«, en utopisk tanke som formulerades i slutet av 1800-talet av amerikanen Henry George. Denne »försocialist« hävdade principen om one single tax. »Singeltaxarna«, som de också kallades, menade att det var endast marken – eller snarare markens värdestegring – som skulle beskattas. Georgisterna erkände förvisso det privata ägandet och företagandet, så länge det genererade ökat välstånd, men naturtillgångar skulle inte ägas för (oförtjänt) vinning. Om marken ägdes av det allmänna, skulle avkastningen på markvärdesstegringen finansiera samhällets välståndsutveckling. Någon skatt på arbete och kapital behövdes inte. Det skulle räcka med one sigle tax.

Stockholms tomträttskassa, som grundades 1908, blev för de flesta den ekonomiska förutsättningen för att förverkliga villadrömmen. Tomträtten var »den oundgängliga källkraften«, för att låna borgmästare Lindhagens ord. Stockholms stad och enskilda sponsorer ställde upp med det erforderliga kapitalet, som lånades ut till mycket låga räntor och för mycket långa perioder, i allmänhet 60 år. Om snabbheten i utvecklingen kan statistiken bäst tala i egna siffror: Under åren 1908–10 uppläts 417 tomter. Perioden 1911–15 tillkom 239 tomter, 1921–25 ökades antalet tomter till 1.846 för att 1936–46 vara uppe i 2.804 stycken. Den drivande kraften bakom denna utveckling var alltså stadsingenjören Herman Ygberg – så har han också hedrats genom att få ge namn till en gata i Smedslätten.

Christian Reimers

Erik Olsson
bokhandeln-2014
Västerleds församling