Ett naturreservat ska skydda naturen. Därför låter det motsägelsefullt att hävda att bildandet av ett naturreservat kan innebära ett försämrat skydd. Men det är just den frågan som måste ställas när det gäller Ålstensskogen.
En stolpe mitt i blåbärsriset markerar reservatsgränsen. Tallen till vänster fick inte vara med utan tillhör område 25, som ska exploateras. Foto Torbjörn Nilsson
Problemet är inte att huvuddelen av skogen har blivit naturreservat. Problemet är hur reservatsgränsen har dragits och att område 25, som utgör skogsbrynet och en viktig entré till Ålstensskogen, har lämnats utanför.
Det innebär att ett område som omfattades av den sammanhängande parkplan som antogs 1947 nu behandlas som en exploateringsyta. Reservatet riskerar därmed att skydda en avgränsad kärna samtidigt som det försvagar det äldre skyddet av skogen som helhet.
Ett område för allmänheten redan 1921
En tidigt utkast till Stadsplan i Smedslätten från 1921. I Nedre vänstra hörnet östra Ålstensskogen och Solviksängen som benämns "Folkpark" och "Lekfält"
Synen på Solviksängen och Ålstensskogen som ett gemensamt rekreationsområde är betydligt äldre än både naturreservatet och 1947 års stadsplan. Redan 1921 talade man om Solviksängen och skogen som ett lekfält och ett folkparksområde.
Begreppet är betydelsefullt. Det beskriver inte en överbliven markyta i väntan på bebyggelse, utan ett område som skulle vara tillgängligt för allmänheten och ge stadens invånare möjlighet till naturupplevelser, rekreation och friluftsliv.
Detta synsätt återkommer sedan genom hela den historiska planeringen. Ålstensskogen betraktades inte som en samling fristående naturfläckar, utan som ett sammanhängande landskap bestående av skog, ängar, berg, stränder och entréer.
I 1940-talets underlag beskrivs området mellan Alviksvägen och Mälaren som huvudsakligen skogbevuxet, med Solviksängen som ett större öppet ängsområde och Solviksbadet vid stranden. Kontrasten mellan höglänta skogspartier, ängarna och Mälarstranden framhölls som en alltmer sällsynt kvalitet i det växande Stockholm.
Det var alltså helheten som skapade värdet.
Vad innebar 1947 års stadsplan?
En stadsplan var den tidens bindande planinstrument för hur mark fick användas. Den motsvarar i viktiga avseenden dagens detaljplan. Det var därför inte fråga om en allmän viljeyttring eller en vacker illustration. När ett område lades ut som park i stadsplanen var det ett formellt beslut om markens användning.
Inför beslutet 1947 fanns olika förslag. I de tidigare alternativen, lämnades det område som disponerades av Stiftelsen Fanny Hirschs Minne (Skogsbo) utanför parkmarken.
Det är viktigt att inte blanda samman denna befintliga verksamhet med exploatering av naturmark. Stiftelsen använde redan befintliga byggnader. Verksamheten innebar inte att den omgivande naturen skulle exploateras eller att nya bostadsområden anlades.
Frågan var istället om marken planmässigt skulle reserveras för framtida nybyggnad.
Karta som ingår i den stadsplan som antogs 1947 och gällt till idag. Hela skogen är utlagt som naturområde Tennisen och Solviksbadet är idrottsområde men anpassades till en bättre överensstämmelse med den befintliga terrängen.
Det slutliga alternativet, Pl. 3392, tog bort denna möjlighet ur den antagna planen. Där lades även det omdiskuterade vid Skogsbo-området ut som en park. Av handlingarna framgår att det tidigare sk. “A-området” ändrades till park och att avsikten var att reservera Ålstensskogen som naturpark och strövområdei sin helhet. Ett särskilt område för ny bebyggelse i naturparken ansågs kunna skada parkens helhetsverkan.
Det var Pl. 3392 som byggnadsnämnden förordade och som därefter antogs.
Valet var således medvetet. Staden hade framför sig ett alternativ som lämnade en öppning för framtida byggande, men valde det alternativ där hela området lades ut som park.
En exploatering påverkar inte enbart den mark som exploateras
Det mest framsynta i 1947 års beslutsunderlag är att man inte bara såg till den naturmark som direkt skulle tas i anspråk för bebyggelse. Man bedömde också hur även en begränsad exploatering skulle påverka den omgivande skogen och förändra områdets naturliga gräns mot bebyggelsen.
Gatunämnden framhöll att det var svårt, närmast omöjligt, att bevara Ålstensskogens karaktär som naturpark om bebyggelse tilläts inom någon del av området. Gatukontoret avvisade också uttryckligen tanken att en mindre del skulle kunna bebyggas medan resten lämnades som park. Bedömningen var att även en mycket begränsad bebyggelse kunde orsaka oersättlig skada på skogens flora, fauna och undervegetation.
I underlaget varnades särskilt för bebyggelsens negativa inverkan på angränsande naturområden. Erfarenheten från andra delar av Stockholm var att slitaget kunde bli så omfattande att ursprunglig naturmark måste brytas upp och ersättas med anlagd park. Att Ålstensskogen dittills hade kunnat bevaras så väl förklarades med områdets naturliga och ändamålsenliga gränser. Därför förordade gatukontoret att skogen skulle stadsplaneläggas som park i hela sin utsträckning.
I underlaget står det:
”Exemplen på bebyggelsens oförmånliga inverkan på angränsande naturområden äro i Stockholms förorter tyvärr alltför mångtaliga för att behöva närmare framhållas.”
Resonemanget är fortfarande relevant. En exploatering påverkar inte enbart den mark som bebyggs, utan kan också föra med sig tillfarter, markarbeten, ledningar, belysning, avverkning och ökat slitage i den angränsande naturen. En förändring riskerar därför att påverka både naturvärdena och upplevelsen av skogen som ett sammanhängande naturområde.
Område 25 är skogsbrynet och entrén
Område 25 är därför inte en obetydlig randzon som utan konsekvenser kan skiljas från resten av Ålstensskogen.
Området utgör skogsbrynet och en viktig entré till skogen. Det är där stadslandskapet övergår i naturpark och där besökaren möter Ålstensskogen. Skogsbrynet har också en egen ekologisk funktion. Det ger skydd, föda och livsmiljöer och fungerar som övergång mellan öppnare mark och den tätare skogen.
En exploatering av område 25 påverkar därmed inte bara den yta som tas i anspråk. Den förändrar själva mötet med Ålstensskogen.
Entrén riskerar att förvandlas från en naturlig övergång till en smal passage mellan bebyggelse. Skogens naturliga avgränsning flyttas inåt. Brynet avverkas och fragmenteras. Buller, ljus, rörelser och slitage förs närmare de delar som ligger innanför reservatsgränsen och som idag klassas som mycket höga naturvärden.
Det är precis denna typ av påverkan som beslutsunderlaget från 1947 varnade för.
Handlingarna nämner dessutom betydelsen av entréerna och parkstråken. Ålstensskogen beskrevs som en del av ett sammanhängande stråk av strandparker längs Mälaren och som slutmålet för parkstråk från andra delar av Bromma. Invånarna skulle kunna nå naturen till fots eller på skidor, oberoende av bebyggelse och trafikgator.
En entré är därför inte en perifer del av naturen. Den är en förutsättning för naturens funktion i sin helhet.
Hur kan naturreservatet innebära ett sämre skydd?
Naturreservatet ger ett starkare skydd åt den mark som ligger innanför reservatsgränsen. Men det innebär inte automatiskt att det samlade skyddet har blivit starkare.
Om reservatet har avgränsats så att område 25 lämnas utanför och ska exploateras i sin helhet, trots att området ingick i den parkmark som beslutades 1947, blir syftet med reservatet en omvänd verkan.
Innanför reservatsgränsen framställs naturen som särskilt skyddsvärd. Utanför gränsen ska marken exploateras, även när den historiskt och ekologiskt tillhör samma sammanhängande område.
På så sätt får reservatet en omvänd verkan. I stället för att enbart visa vad som skyddas, signalerar den att det som ligger utanför inte ska skyddas och ska exploateras.
Men frånvaron av reservat är inte detsamma som frånvaron av naturvärden. Det innebär inte heller att den äldre stadsplanens parkändamål saknar betydelse nu.
Område 25 är avgörande för skogens helhet trots att gränsen har dragits runt det.
Reservatsbildningen ändrar berättelsen om platsen
1947 års stadsplan utgick från att Ålstensskogen skulle skyddas som ett sammanhängande park- och naturområde. Den byggde på insikten att även begränsad bebyggelse kunde skada angränsande natur och förstöra den naturliga avgränsning som hållit skogen intakt.
Område 25 låg inte utanför denna tanke. Tvärtom är skogsbrynet och entrén en konkret del av den naturliga gräns som beslutsfattarna ville bevara.
När området lämnas utanför naturreservatet uppstår därför en ny berättelse: att det finns en skyddsvärd skog innanför gränsen och en exploateringsyta utanför.
Den berättelsen stämmer dåligt med historiken och platsen.
Ålstensskogen hade hävd som naturområde redan innan stadsplanen antogs. I 1940-talets underlag beskrevs den som centrala Brommas strandpark och som en betydelsefull länk i stadens parkstråk.
Stadsplanen från 1947 bekräftade och formaliserade denna användning. Den skapade inte en byggreserv i skogsbrynet. Den reserverade området som park.
Staden måste förklara avvikelsen
Den avgörande frågan är därför inte bara vilka naturvärden som finns inom område 25. Den styrande majoriteten i Staden måste också förklara varför reservatsgränsen avviker från den sammanhängande parkgräns som antogs 1947.
Följande frågor behöver besvaras:
Varför ingår inte område 25 i naturreservatet, trots att det utgör skogsbryn och entré till Ålstensskogen?
Hur har områdets betydelse för skogens naturliga avgränsning, landskapsbild och tillgänglighet bedömts?
Hur är en möjlig exploatering förenlig med 1947 års uttryckliga slutsats att även begränsad bebyggelse skulle kunna medföra oersättlig skada på Ålstensskogen?
Och varför ska en reservatsbildning få användas för att försvaga ett sammanhängande parkskydd som staden tidigare beslutade om?
Skydda helheten – inte bara det som hamnade innanför en linje.
Ålstensskogens historia visar en ovanligt lång kontinuitet. Redan 1921 talades det om Solviksängen som ett lekfält och skogen som ett folkparksområde. Under 1930- och 1940-talen växte kravet på ett formellt skydd. År 1947 antogs en stadsplan där Ålstensskogen lades ut som en sammanhängande park.
Argumenten var naturvärdena, friluftslivet, landskapet, parkstråken, Mälarstranden och behovet av att skydda skogens naturliga gränser mot bebyggelse.
Dessa argument har inte blivit mindre relevanta. Tvärtom.
Ett naturreservat bör fullfölja denna hundraåriga skyddstanke, inte begränsa den. Om reservatsbildningen gör det möjligt att exploatera skogsbrynet och entrén i område 25 innebär den inte ett fullständigt förstärkt skydd. Den innebär att ett tidigare sammanhängande område delas upp i en skyddad kärna och en kant för exploatering.
Ålstensskogen kan inte skyddas genom att man först drar en snäv gräns med linjalen och därefter behandlar naturen utanför den som exploateringsområde och mindre värd.
Skogsbrynet är en del av skogen. Entrén är en del av parken. Område 25 är en del av den helhet som 1947 års stadsplan avsåg att bevara. Majoriteten i Stockholms Stad (S,V & MP) – tänk om – respektera era föregångares beslut och lär av deras insikter. Se hela skogen trots alla träden.
Stadsplanen för Ålstensskogen, Karta och Beskrivningen.
